Cajsa Lisa EVELINA

En flicka sitter och tittar ut genom sitt fönster när hennes pappa helt plötsligt ropar att de ska åka till farmor. Flickan får en obehaglig känsla när hon tänker på henne.
- Måste jag följa med?, frågar flickan ängsligt.
- Ja, du måste följa med, svarar hennes pappa. Jag tror att farmor vill träffa dig.

Flickan satte upp en slarvig toffs och sprang ner till bilen. När hon hade satt sig i ett av passagerarsätena kände hon sig orolig. Tänk om farmor inte längre kände igen henne?

När flickan hade satt sig i bilen drömde hon sig bort och tänkte på allt som hon och hennes farmor hade gjort tillsammans när flickan hade varit yngre. Farmor hade varit en av hennes bästa vänner och de hade alltid haft roligt tillsammans. Farmor hade ofta hämtat henne på dagis och flickan hade alltid varit så stolt över att det hade varit farmor som hämtat henne och inte hennes mamma eller pappa. De brukade ibland baka bullar tillsammans och den lilla flickan älskade det. Hon kom ihåg att hon tyckte att farmor bullar var mycket finare än hennes men att hennes var godare. Det hände också ibland att de åkte ner på stan och kollade runt i lite olika affärer, och flickan blev lika glad varje gång som farmor köpte en penna eller ett suddgummi till henne som luktade gott eller någon annan fin sak. När de hade tittat klart i alla små affärer hände det ibland att de åt pasta på någon liten restaurang, men oftast hände det bara när de skulle fira något, till exempel flickans födelsedag eller namnsdag.

Flickan fortsatte att drömma vidare och började tänka på somrarna på farmors och farfars landställe. Hon kom ihåg att hon tyckte att det var kul att kolla på när farmor tvättade fönsterna och därför ville flickan göra likadant. Hon mindes hur hon brukade be om en hink och en skurborste och helt plötsligt såg hon sig själv stå där och tvätta lekstugans fönster, och resten av lekstugan också för den delen. Flickan tänkte på hur starka minnen hon hade från farmors och farfars landställe…

Med åren tyckte flickan att farmor hade förändrats. Hon var inte lika glad längre. Istället var hon vresig och sur, och det hände ibland att hon upprepade samma mening om och om igen. Flickan fick reda på att farmor hade en sjukdom som gjorde att hon glömde massor, och det tyckte flickan var jättejobbigt. En dag fick farmor flytta till ett speciellt hem där hon kunde få mer hjälp eftersom hon bara blev sämre och sämre. Flickan hälsade på sin farmor ibland men tillslut så tyckte hon att det blev för jobbigt att se sin älskade farmor så klen och gnällig.

Plötsligt vaknar flickan upp av att hennes pappa stannar bilen. Hela familjen går upp till hemmet där farmor bor. När flickans familj kommer upp till farmorns rum börjar flickan prata lite lugnt med farmor.

- Hej farmor, säger hon och klappar farmordern lite försiktigt på hennes ena axel.
- Hej… svarar farmor.
- Känner du igen mig? Det är ju jag, ditt barnbarn.
- Jaha, hejhej…

Flickan kände att det var dags att ge upp farmor, hon kände ju inte igen henne längre. Någon halvtimme senare satt de i bilen igen på väg hem och då tänkte flickan:
- Farmor kommer inte ihåg mitt namn, att just jag är jag, men jag hoppas att hon har några minnen av mig som liten flicka.

Flickan som berättelsen handlar om är inte påhittad. Flickan i berättelsen, det är jag, och det mesta av det här är helt och hållet mina minnen tillsammans med min älskade farmor.